Onsdagen - Överflygningen

Jag hade ställt klockan på kvart över 3. Bland annat. Jag hade också ställt den på halv fyra, kvart i fyra och fyra. Jag duschade och drack kaffe. Tog en macka och väntade på snickaren som skulle komma fyra. Han var i tid och vi åkte till Karlstads flygplats. Snickaren lämnade mig kl 05:20 åt mitt öde och mitt nya ressällskap av okända människor.

Planet från Karlstad var halvfullt när vi lyfte. Jag räknade till 16 personer som flög från Karlstad denna onsdagsmorgon. Planet tar 49 passagerare enligt en broschyr ombord. I Jönköping klev ca 20 personer ytterligare på.

I Frankfurt blev vi lite sena innan vi kunde komma iväg. Det berodde på att det trasslade vid boardingen. Det var konstigheter med folks biljetter bl a min. "Har du verkligen ESTA", frågade en av Lufthansas anställda mig. Hon kunde inte se att jag hade ansökt om det. Då gick ju jag givetvis igång på det och tänkte på det hela resan. Har man inte giltig ESTA (visum) så får man vända på flygplatsen i USA.

Flygplanet var av modellen "det största jag sett". En Boing 380-800 Airbus. Men jag har aldrig suttit så dåligt på en överresa förr. Jag tänkte att det här blir sista gången. Jag satt helt inklämd mellan två personer och kunde inte röra mig. Och varmt var det. Och jag grubblade hela tiden på om jag skulle få vända hem direkt igen om det var problem med ESTA. Sedan tillkom grubblerier om årets boende. Jag vet ju att New York-stad inte är glada åt Airbnb. Att det inte är okej och det känns inte bra att göra något som ogillas. Sedan funderade jag på om boendet ens finns. Jag har betalat drygt 9000 kr i förskott. Ytterligare oro hade jag när det gällde nyckeln till det rum jag skulle ha. Jag skulle dela en lägenhet med tyå killar. Ingen skulle finnas på plats när jag kom för att ge mig en nyckel. Nyckeln skulle jag hitta i ett litet nyckelskåp fastsatt på en brun cykel som stod fastkedjad i en lyktstolpe runt gathörnet. Herregud vad mycket som kunde gå fel om jag ens kom in i landet. Det är skillnad på att sitta på ett trångt flygplan med de tankarna i huvudet mot att sitta där och vara ivrig för en ny vistelse.

Nåväl. Jag kom in i landet med ett skratt från tulltjänstemannen. De brukar alltid fråga vad jag jobbar med i Sverige. När jag sa att jag var "Food- and health-inspector" sprack han upp i ett skratt. Det brukar de faktiskt göra. De verkar inte vänta sig det. Första hindret avklarat alltså. När jag skulle från JFK krånglade det med mitt Metro-card. Jag hade ett tunnelbanekort sedan tidigare som jag laddade in pengar på. Men när jag swipade det i spärren funkade det inte. Jag fick kontakta personal på plats och kvinnan kunde inte begripa varför det inte funkade. Hon släppte in mig innanför spärren så jag kunde åka ändå. Jag ville bara in till stan och skulle få reda ut detta senare.

Väl på plats på stationen Spring st gick jag ut och samlade mig för mötet med rummet. Jag letade reda på den bruna cykeln och slog koden på nyckelskåpet och hittade nyckeln som jag skulle. Sedan smög jag iväg och satte mig på en bänk för att samla mig inför nästa steg; att gå in i huset och leta reda på rummet. Jag läste på instruktionen en gång till. Instruktionen var så detaljerad och det var så många dörrar och en hiss så det var viktigt att memorera alla stegen. Dessutom fanns ett tillägg att om man träffar någon av grannarna får man absolut inte nämna Airbnb. Nej, man är en kompis till Maria och ska bo hos henne om någon frågar.

Allt gick väldig smidigt faktiskt och jag mötte inget hinder i något av alla moment som skulle genomföras innan jag kunde slänga mig på en säng och vara helt "framme". Rummet var litet men det fanns AC och en stor säng. Ett skrivbord och en byrå. Det var nog allt men det räcker. Jag packade in alla kläder i byrån och gick och tog en dusch. Duscharna i detta land tar ett tag att lära sig och de är väldigt individuella. Men det gick den här gången också. Jag kontaktade Ivar via messenger och gjorde upp att vi skulle träffas. Jag skulle gå härifrån mot hans bostad och vi skulle mötas på vägen. Först skulle jag gå på den södra sidan av Prince street österut och sedan på Bowerys västra sida söderut. I slutet av Bowery möttes vi i en kär omfamning. Han jagar lägenhet och är stressad över det så vi har mycket att prata om i det avseendet. Vi gick till en liten kinarestaurang som vi varit på förut. Jag behövde ha något i mig och det behövde han också. Han har inte vare sig ätit eller sovit ordentligt på ett tag på grund av stressen att hitta nytt boende. Restaurangen låg norr om Columbus park och hette Asia Roma. Det var en italiensk restaurang förut. Därav namnet.

Denna meny valde vi ifrån.

Vi valde 6 st Pork & shrimp dumpling, 6 st Clams casino, 6 st Fried chicken wings och 6 st Beef satay. Kycklingvingarna var hela vingar som delats så vi fick 12 bitar. Jag äter ju inte kyckling i Sverige men här går det tydligen bra. Jag vet inte varför men så har det alltid varit.

Maten var hellt underbar. Jag vet inte varför mat i Sverige sällan smakar så bra som här. Clams casino skulle man kunna dö för. Grillade musslor med mycket vitlök. Vi tog en varsin öl också men tröttheten smög sig på när jag fått mat i magen. Vi skildes vid restaurangen och jag gick Mulberry st norrut genom Little Italy.

Tog vänster på Spring st och gick ut till 6:th Ave där jag bor. 6:th Avenue heter den i allas munnar men på skyltarna står det Avenue of the Americas. För hundra år sedan döptes den om till det men det blev misslyckat i folkmun. Den heter fortfarande 6:th Ave i talspråk. Det började regna lite på hemvägen men annars är det jättevarmt och fuktigt här nu.

13 240 steg på iPhoneappen i alla fall trots en lång flygresa.