Dag 14B

Jag tog min resväska och gick nedför 6:th ave till tunnelbanan på Spring st. Det är t o m rätt linje för att ta sig ut till JFK. Det kändes konstigt att lämna mitt lilla rum. Jag stängde dörren utan att låsa och la nycklarna på byrån. Det var outhärdligt varmt idag också. Särskilt som jag hade jeans. Jag vill inte sitta och klibba ihop med sätesgrannarna på planet. Jag bytte till expresslinje vid Canal st och resan tog kanske 45 minuter. Väl på stationen Howard Beach bytte jag till "Air-train", ett förarlöst tåg som tar en den sista biten in till flygplatsen. Jag var klibbig och ansiktsblank redan på JFK.

Ett sista farväl av Manhattan.

Jag checkade in den stora väskan direkt och gick igenom säkerhetskontrollen. Sedan åt jag lunch på en Wok.

Biffgryta med nudlar. Det var ok men jag fick peta bort en massa paprika. Det är gott men inte så mycket som det var på tallriken.

Jag lullade runt och väntade på att få gå ombord. När jag kom fram till min plats hade jag fått en mittenplats igen. På ena sidan hade jag en liten kvinna men på den andra sidan fick jag en giganstisk döv luns. Han var trevlig och försiktig men våra armar klibbade ihop hela resan. Det var fruktansvärt varmt också så jag kunde inte sätta på mig en skjorta. Det blev en hemsk resa men inte så illa som förra gången. Då hade jag en massa katastroftankar i huvudet också. Och småbarn som skrek. Det slapp jag denna gång. Det var underbart att bli fri från människor lite på Frankfurts flygplats. Jag hade fyra timmar att slå ihjäl där men det gick ganska fort ändå. Det var en otrevlig jävel som sprang in i mig så ena glaset ramlade ur bågen på mina glasögon. Det sket han fullständigt i.

Flyget till Sverige är av en helt annan kaliber. Om planet över Atlanten har två våningar så har det lilla planet till Sverige knappt en. Man får gå böjd i korridoren mellan sätena. Två plus en säten är det. På det stora är det tre plus fyra plus tre. Och två våningar. En Airbus denna gång också.

Det var ca 25 personer som klev på i Frankfurt. 15 klev av i Jönköping och en klev på. Jag hade två säten för mig själv och kunde faktiskt somna i ca fem minuter.

Det var svalt och skönt i Karlstad och det verkade precis regnat lite. Snickarn kom samtidigt som jag. Han skulle köra mig hem. Det är så underbart att landa i Karlstad och få hjälp med skjuts. Jag ska bjuda igen genom att köra honom till Karlstad i slutet av månaden när han och hans kvinna åker till Manhattan.

Det alltid lika skönt att återse kapellet. Gräset hade växt väldigt men det var bara 3 mm vatten i regnmätaren. Jag började packa upp direkt när jag kom in och startade en tvättmaskin. Under tiden åkte jag till Maxi och köpte bröd, pålägg och mjölk. Sedan vattnade jag de törstigaste blommorna och gick ett par varv och inspekterade allt. Inget dumt hade hänt med någonting och det var ju bra. Jag ska fortsätta att pyssla lite här och försöka hålla mig vaken till kl 21 i alla fall. Jag har varit vaken i 27 timmar nu förutom femminutaren på sista flygningen.

Hoppas någon blivit lite sugen på att åka till New York. Jag ställer gärna upp med råd till den som känner sig hugad.

10 624 flygplatssteg på två dagar.

Dag 14A

Vaknade för sista gången denna resa i amerikanska sängkläder. Uppvaknandet skedde ca 07:30. Det blev en morgon som inte var de andra lik i ett avseende. Den cream cheesen jag brukar välja fanns inte. Jag beställer samma varje morgon. "A regular bagle. Toasted. With scallion creme cheese". Imorse hade de bara vanlig creme cheese utan något i. Det blir inte detsamma. Scallion översätts till salladslök av google. Jag vet inte om jag hört talas om salladslök i Sverige någonsin. När jag själv blandar hemma använder jag purjolök. Den är lite skarpare i smaken men det blir gott. 3.50 gick dagens frukost loss på och det var den unga kinesiskan som jobbade.

Om man vill spara lite pengar när man är här så är de här butikerna på hörnen ett alternativ till storfrukost på en diner. Jag betalade runt 4 dollar för min lilla frukost. Felix och jag åt vår första frukost på en diner förra året. Då beställde vi en varsin bagle och ett varsitt glas juice. Alltså inget kaffe ens. Det kostade 18.95 för två. Alltså 9 dollar styck. På tio dagar tjänar man 50 dollar på att äta ute i en park. 50 dollar är nästan ett par Levis jeans. Någon/några gånger ska man förstås äta på en diner. Pannkakor eller french toast vill man kanske ha någon gång. Kvaliteten på baglarna varierar enligt förståsigpåarna men de jag fått här på hörnet har inte varit sämre än några andra. Jag kanske inte känner skillnaden. De jag fick i år smakade precis som de skulle.

Resten av förmiddagen gick åt till att slappa och packa det sista. Jag hade tydligen handlat en del för det blev betydligt svårare att stänga locket på resväskan än inför hitresan. Jag brukar köpa snacks med till Felix men det kunde inte bli så denna gång. Jag skulle i så fall behövt göra hål i påsarna och platta till dem innan jag packade. Han får äta på plats nästa gång istället.

Dag 14B kommer när jag kommit tillrätta hemma.

Dag 13

Imorse var det en 3.75 morgon. Det var den unga tjejen som tog betalt denna morgon. En annan sak som jag borde nämnt är att de har en citronhalva i en kopp som de blöter fingertopparna på när de ska räkna pengar eller ta servetter. Istället för en sådan där fuktdyna som de hade på posten förr som luktade surt vatten. Jag noterade citronhalvan redan första dagen men har inte tänkt på att skriva om den förrän nu.

En annan reflektion jag gjort är att det inte finns några latinamerikanska uteliggare. Det finns svarta och vita men inga latinos. Förhållandet svarta/vita är ca 70/30 skulle jag tro. Möjligen 60/40. Jag sa det till Ivar igår. Att jag aldrig sett någon latino som varit uteliggare. Det var en ögonöppnare för honom. Han bara skrek rakt ut. Det hade inte han heller gjort. Han skulle skriva till sin bror i Chicago om saken genast. Hans bror är socionom eller liknande. Ivar hade aldrig tänkt på det förut men han var villig att ge mig rätt.

Häromdagen nämnde jag för Ivar att jag uppmuntrat Felix till att ta ett år med studier i USA. Ivar trodde förstås det var en bra idé med tanke på både språk-, och personlighetsutveckling. Om Felix valde att göra det så skulle han veta att han har en "Uncle" i New York som alltid kommer att ställa upp för Felix. Fint sagt av Ivar och ett erbjudande som han tydligen tänkt över ett par dagar. Ivar är en mycket bra man.

Idag var det Labour-day här och det mesta skulle tydligen vara stängt enligt de jag pratat med. Det visade sig dock inte stämma. Vissa restauranger höll stängt men det var inget som drabbade mig.

Jag började dagen med att gå norrut till Houston st och tog en buss där och åkte österut till Bowery. Jag kom lite för långt så jag hamnade på 2:nd ave först.

Kunde inte låta bli att ta en bild på Joey Ramone place.
Väl tillbaka på Bowery fick jag följe av en rumänsk gammal dam. Vi gick norrut tills Bowery byter namn till 3:rd ave. Vi pratade om New York och östeuropa. Om kåldolmar och bra matställen. När vi skiljdes var det nästan som om vi skulle kramas farväl. Det är inte första gången jag haft sådana möten här i stan. Det var otroligt varmt även denna dag och det är jobbigt att gå och vara genom blöt hela dagarna. Snart slipper jag det i alla fall.

Jag tog en annan buss som körde norrut på 3:rd ave och åkte med den ända upp till Harlem. Närmare bestämt 148:th st. Där vände bussen och åkte ner i gen och jag satt kvar. Den åkte Lexington ave söderut så det blev nya vyer.

Några bilder från bussen.

Jag kan rekommendera en busstur med lokaltrafiken om man tycker man har tid till det. Från det att jag klev på bussen på Houston st tills jag tyckte jag åkt färdigt tog det fyra timmar.

Jag tyckte att jag åkt färdigt när jag kommit till Lexington och 33:rd st. Jag tänkte gå de sista kvarteren till "Curry in a hurry".

En indisk restaurang som jag brukar vara på när jag är här.

Jag beställde en Lamb Rogan Josh men den var inte som jag tänkt mig riktigt. Lammköttet satt kvar på benen så jag var tvungen att äta med händerna. Till det drack jag en Sweet lassie. Ivar kom medan jag åt. Han var utmattad redan när han kom. Vi satt en stund sedan tänkte vi gå ner till en park vid East river och sätta oss. Det blir alltid en massa omvägar när man ska någonstans. Jag fick se FN-skrapan t ex.

Den hade jag aldrig varit framme till förut så vi gick extra för att komma nära den. Då kom jag på att Greta Garbo hade bott i närheten innan hon dog.

Då gick vi dit. Sedan letade vi oss i alla fall ner till parken vid East River. Vi satt tysta en lång stund. Det var vår sista kväll och man vet aldrig hur länge det tar till nästa gång. Ivar är en så bra vän. Dessutom har han problem med att få tag i ett nytt boende och han måste flytta innan den sista september. Igår när vi gick förbi en mäklare såg vi en lägenhetsannons i fönstret. Det var i området där jag bor nästan. De skulle ha 25 miljoner dollar (230 milj. skr) för lägenheten och sedan tillkom en månadskostnad på 8000 dollar (73 600 skr). Men även jättelångt ut från "smeten" är det jättedyrt.

Det fläktade skönt vid älven och vi satt där en bra stund.

Söderut.

Norrut.

Vi gick tillbaka in på Manhattan igen och jag visade Ivar korsningen där Marilyn Monroes kjol blåste upp. Tyvärr är det så ombyggt så gallret i marken där luften blåste upp inte med säkerhet går att lokalisera. Därav ingen bild. Vi gick vidare till det extremt höga boningshuset som byggts.

Det ligger i korsningen Park Ave och 56:th st. När vi passerat huset kom vi ut på 5:th av och Trump Tower.

Usch!

Mitt emot ligger en butik som jag tror Felix gärna skulle tittat in i om han varit med.

Jag tog en bild inne också men affären hade flera våningar.

Vi var så trötta båda två så vi pratade knappt med varann. Vi gick in i Central Park en stund för att sitta innan vi skulle gå skilda vägar. Ivar somnade sittandes på en bänk och vaknade av att han fick ett stort torrt löv i huvudet. Vi beslöt oss för att åka hemåt.

Vi kramades farväl på tunnelbanan innan vi kom fram till min station Spring st. Ivar fällde en tår och det är smärtsamt att skiljas varje gång. Vi har känt varann i tio år nu. Jobbigt eftersom man inte vet om det är den sista gången. Jag planerar ju att åka med Felix en gång till och jag tror det blir om ett år men man kan inte veta.

Väl hemma på rummet var det underbart att komma in i AC-kyla igen. Jag packade lite och bloggade. Det skulle bli sista natten i rummet där jag trivts så bra. Sista sömnen med en slutkörd kropp igen.

16 572 steg.

Dag 12

Jag sover väldigt bra här. Det är ju inte så konstigt eftersom kroppen är helt slut när jag lägger mig. Sängen är bra också och det är någorlunda tyst och mörkt.

Imorse var jag uppe kl 7 och åt min vanliga frukost. Idag var det den hörselskadade expediten. Alla i kassapersonalen är kineser men de som står i köket är latinos. Idag log den hörselskadade kinesen mot mig och frågade något helt obegripligt. Sedan satte han handen bakom örat för att höra vad jag svarade. Jag sa att jag inte förstod. Han hörde inte vad jag sa och återgick till det trumpna utseendet och ville ha 3.25 dollar idag. Då mumlade latinon något från köket och kinesen lade på 50 cent. Imorse kostade alltså frukosten 3.50 dollar och jag fick klara mig utan påse.

När jag stod och duschade på morgonen började tankarna styra in på den stundande vardagen med jobb och annat. Jag började tänka på när jag skulle landa o s v. Jag landar i Karlstad på onsdag runt lunch den 5:te sept. Då måste jag ju för tusan åka härifrån på tisdagen slog det mig. Jag har ju sagt till Ivar att jag åker på onsdag. Det var ju tur att jag kom på det annars hade jag nog gått och lagt mig här i lugn och ro på tisdag kväll och laddat för hemresan på onsdagen.

Det innebär att jag har en dag mindre än vad jag räknat med. Men jag är klar med det jag tänkt göra så det gör inget. Denna gång har jag inte längtat hem någonting. Det är klart att jag längtat efter Felix men mer som att jag skulle vilja att han är med mig på dagarna här.

Jag tog bussen upp till 35:th st längs 6:th ave. Jag tänkte gå till Hell´s kitchen flea market. Dit går jag ibland. Klockan var 9 när jag startade resan. Jag gick från 6:th ave mot 9:th ave samtidigt som jag gick någon gata norrut på några ställen. Loppisen var på 39:th st.

Jag stannade på 8:th ave och Facetimade med Felix och hans kompisar. De skulle spela basket.

Jag älskar amerikanernas konstiga nödlösningar på saker och ting. Här har man tydligen haft problem med att folk suttit på slanganslutningarna till byggnadens sprinklersystem. Därför har man låtit tillverka effektiva skydd så ingen ska komma på tanken att slå ner rumpan där.

 Loppisen var inget att ha. Jag var där så tidigt också så alla försäljare hade nog inte kommit.

När jag gått ett varv bland försäljarna gick jag 9:th ave söderut mot the High line. Den tänkte jag gå igen. Jag passerade ett nattläger också.

Här har nog någon sovit inatt.

Lite vyer.

Jag började bli i behov av mat så jag gick in på ett ställe på väg till the High line och köpte lite mat.

Jag satte mig på en bänk och åt men det smakade ingenting. Stekt potatis och stekt ägg. Inga kryddor och allmänt tråkigt. Det var det sämsta jag ätit denna resa.

Sedan gick jag in på the High line. Det är inte så smart att gå här på förmiddagen eftersom man får motljus så fort man vill ta en bild inåt Manhattan. Det är bättre att gå på eftermiddagen när man får solen i ryggen. Det är samma sak när man går över Brooklyn bridge. Den ska man ta på förmiddagen istället om man går från Brooklyn till Manhattan (vilket jag rekommenderar).

Här följer ett antal bilder från the High line.

 Det här fick jag reda på under promenaden vad det ska bli.

 Här sover tunnelbanetågen på nätterna.

Det där märkliga huset ska bli trappor man kan gå upp i för att få bra utsikt. Det ska stå klart våren 2019 och utgöra en del av "Hudson yards" som ska bli det nya trendiga området i NYC och man får tro det de skriver.

Lite konst av boende i området.

Nu är det tydligen 11 miljoner invånare i New York.

När jag var klar med the High line gick jag till 14:th st och tog tunnelbanan ner till Fulton st. Jag skulle köpa mer strumpor på Century 21 för jag hade bara ett par rena kvar. När jag hade gjort det gick jag ner till korsningen Pearl och John st för att äta lunch där jag köpte en Reuben häromdagen. Det var tyvärr stängt men på väg tillbaka till WTC igen hittade jag ett annat ställe. Jag tänkte att jag skulle testa deras Reuben också.

 Jag gick till Oculus och satte mig för att äta.

 Riktigt "juicy" var den. Pastrami, ost, surkål och en rysk senapsdressing.

Riktigt god! Jag orkade inte äta upp hela ens.

Mätt och belåten åkte jag hem till rummet för att krascha på sängen en stund.

Efter vilan kontaktade jag Ivar igen. Han satt på Tribeca´s kitchen och drack vodka gimlet som vanligt.

Jag gick ner och tog ett par vodka gimlet jag också. Vi avslutade med en varsin Bloody Mary och sedan gick vi vidare.

Utanför Tribeca´s kitchen.

Vi gick norrut och äntligen fick jag komma till en Dive bar.

Jag och Ivar i baren. Några som spelade biljard och två bögar vid barens kortände som var jättekära.

Det var tyst och stillsamt. Ivar och jag kunde prata och vi tog några vodka gimlet till. Bartendern bjöd oss på en varsin också.

Stället hette Barrow bar och låg i korsningen Barrow st och Hudson st. När vi var nöjda knallade vi neråt mitt boende och vi skiljdes utanför. Det var min näst sista kväll här.

22 962 steg i värmen och det ska bli varmare igen sägs det.

Dag 11

Hade klockan på ringning 8:30. Jag var så trött när jag la mig igår. Jag vaknade ändå 8 som väl var. Idag kostade frukosten 3.97 dollar. Det var en kvinna som jobbade idag. Kunde varit ägarens hustru. Passande ålder. Jag skyndade mig att skriva klart gårdagens blogginlägg. Jag skulle möta Ivar utanför hans hem kl 10:30 så jag tänkte att jag borde åka härifrån 09:30.

Det gjorde jag också och tunnelbanan kom som den skulle och resan gick fort så jag var ute i god tid.

Jag passerade tunnelbanestationen Chambers street där Crocodile Dundee blev knivhotad i filmen,
Crocodile dundee i New York.

En trevlig vy från polishögkvarteret på Manhattan. Jag satte mig i en park och väntade på att gå till hans hus. Vi träffades där vi skulle och åkte sedan tunnelbanan upp till Woodlawn cemetary. Resan tog 45 minuter med tunnelbana. Vi var här och letade gravar för ett antal år sedan och nu var det dags igen. Denna gång ville jag även se Felix Pappalardis grav. Den hittade vi inte förra gången.

Väl framme blev vi mottagna av en säkerhetsvakt. Han frågade var vi var ifrån och när jag sa att jag var från Sverige sa han att egentligen ska man ha ett skriftligt tillstånd för att få fotografera på området. Nu behövde jag inte det eftersom jag var från Sverige. Jag avskyr sådant skitsnack. Endra ska man ha tillstånd eller ej. Men gubben ville väl. Vi fick en karta med celebriteter utmärkta. Det var inte lätt att följa kartan ändå.

Första målet var Miles Davis grav. Franklin gillar Miles så han ville också vara med. Han la sig på sockeln och njöt av stundens allvar.

Nästa var Duke Ellington.

Coleman Hawkins.

Ivar har också börjat köra med dubbla glasögon i snoddar. Han sa: -We are looking like an old gay couple.

Här följer ett antal jazzstjärnor. De flesta okända för mig faktiskt.

Och slutligen Felix Pappalardi. Basist och låtskrivare i gruppen Mountain.

Han skrev bl a Missisippi Queen. Han blev skjuten av sin fru i deras lägenhet på Manhattan.

Vi gick vidare för att leta reda på var Ivars svåger låg begravd också och efter mycket om och men hittade vi honom också. Vi gick runt på kyrkogården i nästan fyra timmar. Det var varmt denna dag också och jag var helt slut igen.

Förra gången vi var här gick vi in på en restaurang och åt och det var så otroligt gott. Vi hittade tillbaka dit även i år och beställde in samma sak som förra gången. Restaurangen hette Restaurant Caribe och låg i korsningen Gun Hill road och Jerome ave. Det var helt fantastiskt även denna gång.

Steak with onions and rice and beans. Vi beställde några bananer till också. Inte som våra vanliga gula ätbananer utan någon annan sort. Tillhör tydligen det Puertoricanska köket.

Jag tog en "Flan" till efterrätt och Ivar tog en öl till. Som Creme brulée ungefär.

Jag var så trött och längtade bara till rummet för att få vila. Vi tog fyrans tunnelbana igen ner till 14:th st och bytte till sexan till Spring st. Den gröna linjen stannar på Lafayette street så jag gick ca tio kvarter västerut från där. Det var fantastiskt att komma in i AC-luften och få lägga sig på sängen en stund. När jag bloggat klart dagens inlägg var klockan åtta och jag gick inte ut något mer denna lördagskväll. Om det är mycket folk ute här på vardagskvällarna så är det förstås hysteriskt en lördagskväll. Jag orkade inte med mer folk denna dag.

20 426 steg i jazzens fotspår.