Dag 4

Vaknade 07:30. Nu börjar det likna något. Jag gick direkt ner till affären på hörnet och köpte en bagle och kaffe. Jag satt en god stund på bänken därnere och tittade på de få vakna människorna som slött passerade förbi. Mest äldre människor.

Jag gick upp och duschade och gjorde mig iordning för dagen. Denna dag hade jag tre göromål. Det första göromålet var att äta lunch någonstans på Eight avenue festival. Jag tog tunnelbanan upp till 42:ndra gatan och gick in på området.

Detta var en "biggie" som Ivar skulle sagt. En stor matmarknad. Den sträckte sig 15 kvarter norrut från 42:ndra till 57:de. Som sagt består dessa street-fairs av en massa matförsäljare och krimskrams huller om buller. Matförsäljarna är inte unika heller. Det verkar vara kedjor med ett koncept. Flera av matförsäljarna återkom flera gånger längs promenaden. Samma rätter, samma skyltar och liknande utrop för att locka kunder. Här följer en radda bilder på matstånd.

 Samma Arepaförsäljare som jag åt hos igår.

Som ni förstår är det svårt att välja.

Jag köpte Quesadillas med chorizo. Underbart gott men svårätet på stående fot med bara en gaffel.

Det fanns en brandstation på avenyn också. I ett trångt garage stod det två brandbilar.

Jag tittade in också.

De här små polisfordonen är lustiga också. Små trehjulingar.

Det är häftigt när gammalt möter nytt.

När jag gått där någon timme gick jag vidare upp till Central park och satte mig en stund. Jag vilade inför göromål nummer två. Jag skulle åka hem till Ivar. Det var någon sorts reunion där gamla vänner som växt upp tillsammans i området skulle träffas och han ville jag skulle komma.

Jag satte mig och tittade på folk i parken en stund.

Plötsligt kom den här lilla gynnaren och satte sig bredvid mig. Den heter tydligen "Blue Jay".
Jag satt i en halvtimme innan jag åkte ner till Ivar.

Här bor han. Miljonprogram. Han kom ut efter en stund och vi gick till samlingen.

Här står han med en god vän som heter Millie. Det var roligt att träffa hans gamla vänner. Och även hans ena syster som jag hört talas om. Hon hade förstås hört talas om mig också.

Det var väldigt mycket poliser på plats. Jag trodde det var en polisstation i närheten men det var det inte. Ivar förklarade att det varit någon gängrelaterad skjutning för några dagar sedan och polisen var där för att skydda människorna som träffades på återföreningen. Det kändes inget vidare.

Jag var där någon timma innan jag drog vidare till göromål nummer tre. Jag fick ju panik när jag insåg att min handlare i East village inte längre har batiktröjor i sortimentet. Jag har ju handlat där i tio år nu. Jag trodde t o m att en era var över. Att jag inte skulle få tag i nya tröjor när de gamla slitits ut. Då fick jag ett tips av en kompis, Freddie Johansson på Face book att det finns en gammal Grateful dead-hippie som tillverkar batiktröjor i Brooklyn. Till den affären skulle jag idag.

Jag krånglade mig upp bland några tunnelbanelinjer med till slut var jag där.

Jag hade börjat bil hungrig igen och på väg från tunnelbanestationen fanns ett litet matstånd utanför en kyrka. En kvinna stod och beställde något som såg gott ut så jag beställde en likadan efter henne.

Jag vet inte vad det var men det var gott. Små tortillias med kött (kyckling och nötkött) med en massa koriander och lök och syrliga såser.

Sedan gick jag till affären med batiktröjor.

Starhawk design studio hette den. Där fanns det jag ville ha. Här kommer lite bilder av sortimentet.

Här är jag och Tony Arcuri som skapar tröjorna. Det finns en artikel att läsa om honom här.

Jag köpte fyra t-tröjor och ett par shorts. De som syns till vänster på den tredje interiörbilden.

Jag tog tunnelbanan hem igen helt slut som vanligt numera. Jag har börjat ha hörselproppar när jag åker tunnelbana. Mina öron klarar inte den gnissliga och skramliga miljön därnere i källaren.

På hemvägen från tunnelbanan tog jag en bild på denna bil. En Chevrolet Suburban. Det bara kryllar av dessa bilar i stan. De är stora som hus. Hotellägaren som jag brukar bo hos på 107:de gatan sitter i en sådan hela dagarna på tomgång utanför hotellet och pratar i telefon.

Ibland när jag sitter någonstans tänker jag att jag ska resa mig och gå när det passerat tre Suburbans. Det brukar ta ca en kvart.

Lördagkvällen tillbringade jag på rummet. Det tog ett tag att göra detta blogginlägg och sedan läste jag en stund innan jag somnade. Jag hade ingen ork kvar till att träffa Ivar och gå ut i en stimmig lördagskvällsmiljö.

16 824 steg. Jag hade inte orkat gå ett steg till idag.